Novell; Dansande guldfisk


Vattnets insida är en silvrig spegel. Den lilla guldfisken ser upp på sig själv. Letar med blicken efter smulor. Han ser på andra sidan glaset. Ett ansikte närmar sig. De förstoras och det stora blodsprängda ögat stirrar på honom. Han hör röster som ekar ner till vattnet.

 

Ljuset från lampan omfamnar rummet. Varje tegelsten har sin egen färg. Akvariets vattenyta sprider sina vågor ut mot väggarna. De luktar körsbär och vin. De enda som hörs är Mirs andetag, dova röster från lägenheten bredvid, och guldfisken som smuttar på ytan.  Golvet knastrar på andra sidan. Långsamt vrids handtaget och in kommer Mirs pappa.

-          Har du sett min mobil?

 

Något ligger på bottnen, marken skakar och stenarna flyger åt sidan. Guldfisken simmar försiktigt fram. Ett stort lysande föremål ligger under den sönderbitna växten. Den sjunger och spelar musik. Guldfisken tar några ytterligare simtag och nosar försiktigt på den.

 

-          Nej men sist såg jag den i vardagsrummet, säger Mir osäkert och sneglar på mobilen som hon tappat i akvariet.

Hennes pappa går till vardagsrummet och ytterdörren öppnas. Det är hennes mamma.

-          Hej… är din pappa hemma?, hennes mamma låter upprörd.

-          Ja jag tror att han gick ut med hundarna.

-          Va? Men jag har ju lämnat hundarna hos grannarna. Han kan aldrig göra något rätt.

-          Ska du iväg någonstans?, frågar Mir och sväljer extra högt.

-          Ja! Och jag har bråttom. Jag har försökt ringa honom i snart en timma. Han är hopplös…

-          Vem är hopplös?, frågar Mirs förvirrade pappa då han kliver in igen.

-          Du!

-          Säger hon som glömde mjölkpaketet i badrummet imorse.

-          Kanske för att jag är så trött som tvingas gå upp 6 på morgonen för att någon annan latar sig på soffan!, fräser Mirs mamma.

 

Musiken slutar. Plötsligt slår den ingång igen. Guldfisken lyfter en fena. Fram och tillbaka i takt till musiken. Snurrar några varv, simmar upp och ner.

 

-          Jag tar hand om Mir…

Mamman ser in i Mirs ögon.

-          Hon är tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv.

-          Jaså de tror du, säger pappan och skrattar. Kan du då tala om hur gammal hon är?

Mamman ser än en gång in i Mirs ögon. Hon tänker djupt. Gestikulerar försiktigt med händerna att Mir ska ge henne ett tecken, men Mir förstår inte.

-          Okej jag ger mig! Hur gammal är du?

Mir håller upp sju fingrar.

-          Då kan man väll ta hand om sig själv. Jag flyttade i princip ut när jag var sju!

-          Du var 16 när du flyttade ut, tillägger pappan

-          Ingen skillnad, säger mamman

 

Plötsligt krockar guldfisken i glaset. Huvudet börjar värka.

 

-          Mamma, mumlar Mir

-          Inte nu Mir, jag pratar med din pappa.

-          Och jag pratar med en vägg, säger pappan

-          Men mamma…, säger Mir och pekar på akvariet

Den lilla guldfisken som Mir fick i påskpresent ligger på rygg och flyter runt i akvariet.

-          Vad gör den?, frågar pappan

-          Spelar död, säger mamman

-          Vad är död?, frågar Mir

-          Har du inte lärt henne om döden?

-          Nä har du?

-          Men vad sa du när mormor dog?

-          Jag sa att hon var på semester.

-          Semester?

-          De är ingen lögn i alla fall, grymtar han och kliar sig i nacken

Alla ser in i akvariet då mobilen plötsligt ringer.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0